Medan mat och dryck översköljs med strålkastarljus, lever magkanalen på många plan sitt liv i totalt mörker. Magen får ofta tuta och köra på bäst den kan. Utan minsta tanke på vad den får för bränsle eller vilken stress vi utsätter den för. Eller att den behöver både servas och uppdateras.

Många av oss kan mer om våra datorers och bilars funktion och behov, än vad vi känner till om våra magar. Bildligt talat utgör vår mag- och tarmkanal rena livlinan. Där föds vi alla på nytt varje dag. Livet igenom. Det är därifrån våra celler ska få det vatten och den näring de behöver för att repareras och förnyas. Tyvärr bryr vi oss sällan om magkanalens olika behov förrän det kan vara för sent. I ett försök att ge magen dess rättmätiga respekt ska jag under ett par veckor syna den ända in i tarmluddet.

 Matsmältningen börjar i munnen

Matsmältningen är en otroligt komplicerad historia. Och den börjar redan i munnen. Utöver vatten innehåller saliven enzymer, slem och salter som börjar hacka ner (spjälka) matens vanligaste kolhydrat: stärkelse. Tuggar man inte ordentligt tar matsmältningen längre ner stryk och kroppens organ belastas i onödan.

Det är tre par spottkörtlar som slavar med att producera 1-1,5 liter saliv per dygn. Nu är den inte bara till för att kunna tugga och svälja maten, den ska även neutralisera syran. Upp till en fem, sex gånger per dag klarar salivstyrkan att hantera syraattacker, så allt småätande in emellan är vad som göder tandtrollen.

Mixer i magsäcken

Matens första anhalt efter att den passerat matstrupen är magsäcken. Här desinficeras och knådas innehållet, samt sönderdelas av molekyldelande enzymer. Tills det återstår en mjuk grötliknande massa som kallas för kymus. Magsäcken rymmer cirka 1,5 liter och här stannar maten upp till 4 timmar, beroende på vad man ätit. Allt som kommer ner i magsäcken processas olika fort och förbereds för att olika delar av tarmsystemet ska kunna slutföra matsmältningen. Dryck passerar fortast och fett stannar längst.

I magsäcken varierar pH-värdet (surhetsgraden) från strax över 1 till uppemot 3,5 när maten landat. Surheten är till för att slå ut oönskade bakterier och för att sätta sprätt på enzymer som frigör järn och möjliggör kroppens upptag av B12. Samtidigt börjar enzymet pepsin att bryta ner proteinerna i maten.

Miljöminister i tolvfingertarmen

Hela det slingrande tunntarmspaketet har en sammanlagd yta av uppemot en tennisplan. Alltså en avgörande spelplan för matsmältningen. Det hålls på plats av en bindvävshinna i buken som kallas för tarmkäxet. I vilket blod- och lymfkärl, samt nerver leds fram till själva tarmen.

Det här systemet kan vara upp till 5 meter långt och börjar med tolvfingertarmen som agerar miljöminister. Tarmväggen skyddas av lymfatisk vävnad som hindrar bakterier, gifter och större partiklar för att ta sig in i kroppen. Därför är det viktigt att den inte någonstans utsätts för inflammationer som kan perforera den, så att en så kallad läckande tarm uppstår. 

I den hästskoformade tolvfingertarmen, magens skurgumma, stöttas matsmältningen av bukspott från levern, gallblåsan och bukspottkörteln. Syran innehåller gallsalter och lecitin (fettämne) med samma funktion som diskmedel. Mellan 0,5 – 2 liter per dygn produceras för att ta sig an stärkelse, protein och fett. Surhetsgraden minskar med hjälp av bikarbonat i bukspottet med ett pH på 8, som dessutom pumpas baklänges mellan måltiderna och under sömnen för att hålla rätt surhetsgrad i systemets olika delar. Och för att se till att tömningen från magsäcken sker i en jämn takt.

Rusningstrafik i tunntarmen

Nere i själva tunntarmen (tomtarmen och krumtarmen) råder rena rusningstrafiken när nedbrytningen av maten mer eller mindre ska avslutas. Här slamsugs innehållet på det vatten och de näringsämnen dina celler behöver för att repareras och förnyas. Väggarna är täckta av ett tarmludd: villi. Små fingerliknande utskott, likt undersidan på en sjöstjärna, som är klädda med en mängd olika matsmältningsenzymer. Den här delen tar varje dag emot mellan 6-7 liter vätska: en mix av dryck, mat, magsaft, galla och bukspott. Till det ska läggas de 2 liter tarmsaft med vatten och slem som tunntarmen själv producerar.

Tunntarmscentralen tar emot, sorterar, lastar om och transporterar vidare: socker, fett och aminosyror (proteinernas byggstenar) plus alla salter, vitaminer, mineraler och spårämnen. Därifrån förs alla näringsämnen via tarmluddet ut till tarmkäxet, för vidare transport till levern för giftsanering och annat. Om allt fungerar som det ska, tar det här 3 – 5 timmar. När slamsugningen är klar i tunntarmen återstår bara ett par deciliter restprodukter som ska vidare ner till nästa station.

Gasproduktion i tjocktarmen

Tjocktarmen är ca 1,5 meter lång och ungefär dubbelt så tjock som tunntarmen. Den börjar vid blindtarmen och ramar in i stort sett hela tunntarmspaketet. Hit anländer 1-2 liter nedbrytningsprodukter varje dygn; matrester, vatten, salter och bakterier. Här sker den slutliga bearbetningen och alltihop transporteras nedåt under 3-10 timmar, genom vågrörelser när tarmens muskulatur drar ihop sig. Innan slaggprodukterna lämnar tjocktarmen har det mesta av vätskan, inklusive salter, sugits upp. Under förutsättning att hela tarmkanalen fungerar har bajset nu fått en fast form och smorts av ett slem för att underlätta sista transportsträckan.

Bakteriestammarna i tjocktarmen spelar en avgörande roll. Med deras hjälp bildas K-vitamin (flera substanser) som bygger upp skelettet och får blodet att koagulera. En del bakterier bryter ner ämnen som matsmältningsenzymer längre upp inte fått bukt med. Hela processen orsakar gasbildning på upp till 2 liter per dag. Så det är helt naturligt att man ger ifrån sig avgaser mellan varven. Men det är också här som fel bakterier och viss mat som resistent stärkelse kan orsaka övertryck av gaser. Något som på sikt kan ställa till med svåra hälsoproblem.

Signalspanare vid ändstationen

Nu har matresterna nått fram till sin ändstation, en 15 cm lång ändtarm. Den ligger i bäckenet och dess nedersta del är vidgad för att samla upp bajset tills det är dags att gå på toa. Signalspanare som känner av när det är fullt, utlöser en reflex som gör att tjocktarm och ändtarm dras ihop för att pressa ut bajset genom analöppningen. Här kan man säga att hela avfallssystemet sluts. När man krystar spänns bukmusklerna, samtidigt som struphuvudet stängs. Allt för att trycket ska öka så att man blir av med ”skiten”.

digestive_organs_medical_diagram_clip_art_16049

Att ta vara på bajsreflexen, liksom att underlätta för hela matsmältningssystemet, är avgörande för hälsan. Störs processen i någon del sitter man snart på holken med förstoppning eller diarré. Och bakom toaskålen väntar då både autoimmunitet, kroniska sjukdomar och i värsta fall en för tidig död. Så en av livets viktigaste uppgifter är att ge magkanalen full respekt.

Nästa vecka ska vi titta på matsmältningens tre organassistenter: levern, gallan och bukspottkörteln.

Ulla Gabay