Dr Gabor Maté menar att hungerspöket finns begravt inom de flesta av oss. Gömt bakom livets undanträngda trauman och besvikelser. För evigt inprogrammerat i vårt undermedvetna. Ett spöke som kan leda till missbruk och beroende i livet. I förlängningen också till sjukdomar och annan ohälsa.

Själva begreppet hungerspöke kommer ursprungligen från buddismens och hinduismens filosofiska och heliga språk Sanskrit. Då under benämningen Preta: Ett övernaturligt lidande, framför allt i form av en extrem hunger och törst. Tolkningen av detta inom Taoism och kinesisk buddism/folkreligion ledde senare till den engelska översättningen ”hungry ghosts”: Varelser som drivs av starka emotionella behov på ett närmast djuriskt sätt.

I den kinesiska kulturen har man ”The Hungry Ghost Festival” då man firar att helvetets portar öppnas för att släppa ut de hungriga spökena så de kan återvända till jorden och jaga mat. Närmast kan det liknas vid det amerikanska Halloweenfirandet då ”spöken” går runt och ”hotar” sig till godsaker. Men låt oss återvända till dr Gabor Matés moderna tolkning i form av ett mer mänskligt hungerbeteende bakom ett beroende.

Svårmättat spöke

Gabor Maté är neurolog och psykolog. Han överlevde förintelsen i Ungern och familjen emigrerade 1956 till Kanada. Han menar att ett beroende inte är genetiskt utan emotionellt grundlagt i barndomens miljö. I botten på hans tes ligger att de som blir beroende upplever en inre känslomässig smärta. Något många söker smärtlindring för livet igenom med hjälp av beroendeframkallande substanser som alkohol, droger och läkemedel.

Det här går även att länka till saker som en besatthet av prylar, äventyrsupplevelser och karriärjakt. För att inte tala om en överdriven motionsinsats eller okontrollerad konsumtion av mat. Onyttig som nyttig; även en hälsojakt kan gå för långt och tippa över i ett onyttigt beroende.

Oavsett vad man dämpar sitt hungerspöke med är det en beroendelivsstil som drabbar alltfler. Och som för det mesta landar i en nedåtgående spiral. Den känslomässiga nerven går helt enkelt inte att mätta med mindre än att man själv vågar möta dess hungriga spöke.

Omättad visdom

Nu behöver inte alla ha gått igenom påtagligt traumatiska upplevelser som övergrepp och krig. Många upplever en oförklarlig inre smärta och tomhet. Vi är alla sårbara, inte minst i unga år. Och vi kan alla känna oss avvisade på ett sätt som inte alltid uppfattas av omvärlden, men som kan få avgörande betydelse för resten av livet.

”När människor utsätts för ett emotionellt avvisande, reagerar samma del i hjärnan som vid ett knivhugg”, förklarar Gabor Maté, som också anser att det är vetenskapligt bevisat att det bara finns en form av beroende. Även om vi tar till olika ”droger” i våra försök att döva det.

Stress och oro är andra saker som kan trigga hungerspöket. Och det är något vi alla drabbas av till och från under livet. Som världen ser ut idag i sitt tillstånd av ”omättad visdom” är det också lätt att drabbas av det som kallas för existentiell ångest. Något jag tror att vi lite till mans lider av i vår uppkopplade tidsålder. Där vi luras tro att vi har koll på läget genom alla appar, sociala nätverk, nyhetsrubriker, uppdateringar och annat kortfattat digitaltwitter som träffar vår hjärna 24/7. Livet får helt enkelt inte tid att utveckla någon läkande balsam i form av mänsklig visdom.

För att uttrycka det med Dr Matés ord: ”Vi jagar våra liv utan att vara fullt närvarande.”

Passion eller beroende

Många gånger kan man balansera på en skör tråd mellan passion och beroende. Och här kan man lura sig själv rejält och ganska länge. Jag höll själv under ett par decennier på med överdriven träning (2 timmar/dag, 6 dagar i veckan – även när jag var på resande fot) under en period när jag känslomässigt hade kapsejsat. Kroppen blev givetvis perfekt, men smärtan och gråten låg fastlåst inombords som en oförlöst hunger.

När jag en dag ryckte upp mina 16-kilos hantlar ur stället på gymmet låste sig hela ryggen. Det tog mig åtskilliga år att komma tillbaka. Och det krävdes även en tur i både nyandlighetens och religionens spår, innan jag fattade att allt var ett försök att döva min inre längtan efter att förstå mig själv och mitt eget beteende. Kalla det gärna smärta.

Idag har jag lärt mig att möta mitt hungerspökes olika karaktärer öga mot öga. Och inte minst har jag förstått att jag har ett djupt behov av att komma i kontakt med något ”högre” än mig själv. Vare sig det ska kallas Gud, själ, livsvisdom eller något annat. Att jag sedan inte är mer än människa och trillar dit på spökets lockrop ibland, det kan jag leva med. Jag vet numera att det inte är mitt fel utan att det är hjärnan som spökar. Varför jag i alla fall slipper dåligt samvete, vilket i sig agerar nytt bränsle åt hungern. Du ser cirkeln …

Explosivt lyckorus

Många som helhjärtat hänger sig åt en påtaglig passion, vare sig det gäller något fysiskt eller andligt, upplever till en början häftiga adrenalinkickar på gränsen mellan skräck och berusning. Ett rent euforiskt njutningstillstånd. Framför allt om man en tid befunnit sig i någon form av utanförskap (arbetslöshet, skilsmässa, flytt till ny ort, mm) och plötsligt hamnar i ett sammanhang där man tycker sig platsa och får all uppmärksamhet man hungrat efter.

När det explosiva lyckoruset efter en tid avtar, kraschar många och kan hamna i ett existentiellt vakuum som då blir till rena bensinen för hungerspöket. Vars karaktär främst går ut på att locka oss till ett omedvetet självbedrägeri. I en aldrig sinande ström. Det placerar ”buggar” i hjärnan som inga antivirus biter på. Med mental (ibland även ekonomisk) ruin, fetma och kroniska sjukdomar som pris för den ”belöning” man upplever då dopaminet för en kort stund sköljer över det centrala nervsystemet.

Enda möjligheten att bedöma vad man egentligen sysslar med, det vill säga karaktären på hungerspöket, är att försöka urskilja vad den form av ”passionsdopning” man valt får för betydelse i det dagliga livet; genererar den stress, smärta och ohälsa – eller energi, glädje och en bättre hälsa? Och att sedan förstå hungerspökets biokemiska struktur så att man i alla fall kan desarmera det. Vilket vi ska titta på nästa gång; till exempel mikrobernas, hormonernas och livsmedelsindustrins uppkoppling till hjärnan. Inklusive meddelanden som passerar dess ”automatlåda” svanshjärnan. Hoppas vi ses då!

Ulla Gabay